Man slutar aldrig att förvånas.....

.....men blir ändå så otroligt besviken, när man trodde att någon man trodde var ens vän, helt plötsligt slutar att prata med en UTAN att tala om varför!!! UTAN att något har hänt! Eller har det det?? Och varför talar då inte människan ifråga om VAD det är som är fel???? Nej! Frysa ut verkar vara somligas melodi.... att fnysa åt en när man råkar tilltala dom eller bara vända sig om och gå när man kommer....
Jag blir inte klok på människosläktet... men mest av allt blir jag besviken.... och ÄNDÅ hade jag en liten känsla av att allt inte är som det är.. eller rättare sagt som jag hoppades att det var. Men jag ville inte erkänna detta för mig själv. Inte heller ville jag prata om det med någon för jag hade ju pratat så gott om denna personen, men jag kom på mig själv med att helt plötsligt tänka att så var det nog inte trots allt. Varför vet jag inte. Jag bara kände det i hela kroppen, och det visade sig ju vara rätt.
Tyvärr.....